Under min ostkupeperiod har jag ofta stannat uppe längre än övriga familjen.

Bara suttit i soffan i och filosoferat i mörka tystnaden. Mått bra och varit nöjd - tacksam och ödmjuk inför det liv jag förunnats att få leva.

Bredvid har jag haft min ständiga (stumma) följeslagare; vår högt älskade gräddbulle. Hon har liksom blivit mest "min" (inbillar jag mej). Jag har funnits hemma för henne när de andra farit iväg till jobb & skola; gett henne mat, promenerat med henne, gett henne medicin, klippt klor, tagit henne med på bilturer etc...

Under en av mina ostkupenätter kunde jag inte låta bli att hämta kameran.

Kontakten kändes så innerlig. Hon och jag. Total symbios...

Ser ni den oerhört vackra profilen ? (Släck alla lampor runtomkring datorn....) Ser ni även min mindre vackra tåsilhuett? (Sorry om jag sabba stämningen, nu...) 

Ljusare bulleprofil. Älskar hennes lilla "ögonbryn"!

Men vänta - vart tog den ädla profilen vägen??

Detta liknar ju mest en ko?! (Upphör aldrig att fascineras av hennes olika uttryck!!)

Nej, men snälla! Vi sa att vi ville ha en bullterrier - inte en Rudolph!!

Här fattas ju bara renhornen och rödfärgen...

-Vad vill du matte??

Jag gör vad du vill - bara du blir glad!! (Känns det som hon säger här!)

Ska jag kanske headbanga lite? Blir du glad då?

Allt för dig, matte.

Allt för dig, min högt älskade gräddbulle!!

Lite musik som avslutning, kanske?

Trodde ni skulle slippa det, va? Icke.

Musiken regerar.

Hittade en låt av Genesis som jag totalt missat!

"Man On The Corner" (1981)

Inte alls illa. Riktigt bra, faktiskt!

...kan man kalla det så?

Med ojämna mellanrum drabbas jag av något slags "ostkupesyndrom" - när allt runtomkring liksom blir för mycket - då stänger jag in mig i min lilla glaskupa. Placerar kupan varsamt över min lilla familj. Där stannar jag tills allt känns OK; när jag hunnit landa i mig själv och hittat tillbaks till inspiration & nyfikenhet igen. Måste liksom hinna ikapp på nåt sätt.

Brukar ju säga att jag är manokreativ.

Undras ifall jag inte även kan kallas manosocial??

Well, ostkupan är inlagd i skåpet på obestämd framtid, och jag känner mig redo inför fortsatt frottering. Jag älskar ju bloggandet och allt vad det medför: vänskap, igenkännande, skratt, inspiration, medkänsla, delaktighet...

Men ibland blir det liksom bara "stopp". Och då vill jag inte blogga. Känns inte ärligt, på nåt sätt.

Hoppas jag nu inte gjort någon besviken för att jag bara "lämnade in" sådär abrupt utan kommentar. Jag anses nog vara lite "knepig" ibland - men det är liksom sån jag är. Spontan, bullrig och full av idéer ena dagen, och totalt världsfrånvänd & orkeslös nästa...

Men jag vill leva ärligt mot mig själv (och därmed andra), och då måste det få bli så ibland. Eller?

Äsch, jag vet inte. Nu börjar jag bli trött på mig själv, här.

Håller jag på att skriva ett avlatsbrev eller nåt?

Nej; skärpning!

Återkommer inom SNAAAR framtid. Garanterat.