Jo; här har man suttit och ritat och klippt....

Allt för att få tiden att gå...

(Är faktiskt med i Persiljas tävling!)

Veterinären hörde av sig återigen under eftermiddagen.

Det verkar som om den kvarvarande nålen har behagat att flytta på sig lite - kanske är den rent utav på väg ut!!!

Den som lever får se.

Spännande fortsättning följer!

Veterinären valde att senarelägga gastroskopin p g a nålens plötsliga (inbillade?) förflyttning. Nedkommer således Fru Gräddbulle med en styck brun hög innehållandes en styck knappnål inom loppet av ett dygn, kan vi eliminera förestående inplanerade gastroskopi.

Hoppas å det innerligaste att det blir så.

Går och lägger mig nu.

Med högertummen krampaktigt instucken under högerhandens övriga fingrar.

Bettskena?

Fattas bara...

Bild på insidan av mina ögonlock:

Här är jag och min lilla bebis, samma dag som hon fick komma hem till oss.

Hon somnade i min famn.

Min lilla tapir (mumin, gris, m m....kärt barn har många namn...)

Saknar dig, min lilla blindtarm!!

Dåligt ordval kanske, med tanke på vår lilla bulle...

Men lite humor hjälper faktiskt. Ren självbevarelsedrift.

TACK för alla värmande och uppmuntrande kommentarer - de hjälper, faktiskt!

- Hur har det då gått?

Jo, veterinären ringde i förmiddags och sa att den ena nålen forfarande satt där den satt igår. I magsäcken, alltså. Nu undrade de om vi tyckte det skulle vara OK att gå ner i hennes mage med ett s k gastroskop, och försöka få tag på nålen den vägen. Det tyckte vi lät som en bra idé, och vi gav dem tillåtelse att göra ett sådant ingrepp. Då skulle vår lilla gräddbulle först få tömma sin lilla mage den naturliga vägen, och sedan planerade de att göra gastroskopin i eftermiddag. Hon kommer att bli helt sövd då. De skulle ringa så fort de försökt. Skulle de under resans gång upptäcka att nålen sitter FAST, så öppnar de henne när hon ändå är sövd, och försöker ta ut nålen den vägen istället!

Vi hoppas givetvis att gastroskopin ska ge resultat. Att skära upp magsäck eller ev tarmar är alltid förenat med stor risk för blödningar och men för livet gällande matsmältning, o s v...

Usch, denna eviga väntan tar kål på mig!!

Måste hålla mig sysselsatt för att inte gå av på mitten. Vågar inte lämna telefonen, heller.

Vad gör man då?

Jo, man hittar på alla möjliga småprojekt.

Allt för att ångesten inte ska få ta över...

Man tar t ex en styck tråkig terracottakruka:

Plus en rulle självhäftande ultramarin vinyl.

Ritar och klipper ut. Fäster motivet på krukan:

Nu blev den plötsligt liiite roligare.

Förresten; växten som står i krukan kallas "Mor och barn".

Varje större blad har nämligen några små "barnblad" växande direkt på sig.

Kolla:

Lite gulligt, tycker jag!

Man kan också fortsätta att klippa i vinylen och få idéer till kakeldekor:

Det kan t ex bli ett träd inspirerat av (ren & skär kopia av) mönstret på draperiet jag nyss hängde upp just här i köket (det draperi som satte igång hela den här förbenade nålhistorien...). Här ska bli fler träd, tänkte jag. Några med blå trädkrona, också!

...eller så kan man fortsätta sitt virkande. Jag är faktiskt klar med själva muddarna nu:

Ska bara fästa trådar och sy ihop dem. Sedan ska jag ju försöka virka de där attans blommorna och bladen! Började så smått:

Men nej - nu kommer jag inte längre! Fattar inte hur jag ska göra.

Måste ringa mamma! Hon får försöka förklara över telefon...

Nej, då kan man ju ta samma bomullsgarn och knyta ett armband istället, ju!!

Hittade några pärlor som också fick bli inknutna:

Ren terapi! Ska nog knyta fler!

Passade förresten på att laga min fina nåldyna:

Den fick en grön sol över hålet.

Nej - nu ska jag fortsätta klippa kakelträd, knyta armband och...och...

...hoppas veterinären ringer snaaaaaart!