Ett halvt kilo drömmar

Jag önskar jag kunde sticka.Lånar hem mängder med stick- och virkböcker från biblioteket, kommer hem, bläddrar och inspireras. Snurrar runt på en massa stick-och virkbloggar på nätet och avundas alla dem som kan. Ändå fortsätter jag att köpa garn. Senast igår kom jag hem med 500 gram tvåtrådigt ullgarn. Alltså, jag kan sticka kvadratiska stycken med räta eller aviga maskor, men problemet är när det handlar om att sticka efter mönster. Man ska öka där och minska där. Tro mig, jag har studerat "stickskolor" i böcker och på nätet utan att bli klokare. Fattar helt enkelt inte! Ska kanske även tilläggas att jag har tålamod som en treåring...

Men nu har jag gett mig den på att jag ska kunna klara av att sticka ett par pulsvärmare på strumpstickor (inte gjort sedan mellanstadiet!), med hjälp av ett mönster som jag hittat hos Ilsefin på nätet. (www.webtrotter.se/ilsefin/)

Wish me luck och en smula tålamod. De blir nog färdiga lagom till sommaren.

Här är ännu mera garn. Köper även hem en massa lingarn. Broderar med det. Fritt broderi på kläder. Kan visa något längre fram. Skulle vilja väva med lingarnet också. Såg på senaste loppisen att de hade en liten barnvävstol...

Stickat lingarn blir jättefräckt. Låter strävt och hårt, men blir väldigt skönt och följsamt. (Har sett ANDRAS stickade linprodukter...)

Nej, nu kallar garnet på mig!

Nää, nu är jag här och petar igen. Kan inte hejda mig. Liksom.

Är det så här det blir när man börjar blogga?

Det finns så mycket jag vill berätta och visa. Vill att andra ska kunna se det jag ser.

Jag utger mig för att vara manokreativ (egen konstruktion - gillar ord); med det menar jag att jag är en periodare vad gäller kreativa projekt. I nuläget verkar varje period vara i ungefär tre veckor. Då är det bara just det projektet som gäller. Ibland blir det inte färdigt, utan stannar liksom av och rinner ut i sanden. Mitt hem är fullt av påbörjade projekt. Varför slutar jag?

Jo, ibland drabbas jag av mig själv och min egen hårda kritik; "Nej, men så här kan det väl inte se ut"; "Usch, det här kan man väl inte visa upp för folk...". Eller så blir det helt enkelt inte som jag hade tänkt mig, och då tappar jag lusten att fortsätta. Känner ofta att jag saknar hantverkskunskaper. Det är SÅ mycket jag skulle vilja kunna göra - men jag vet inte vilka verktyg som finns att tillgå, vilka material som är bäst att använda, o s v.

Senaste passionen var att gå på loppor och köpa gamla lampskärms-skelett. Kom hem och klädde om med favorittyger. Enkelt & snabbt. Nackdelen är att de gamla lampskärmarna har en stålkonstruktion ämnad för stora glödlampor med "tjock" fattning. Jag har bara lampfötter med smal fattning. Detta får till följd att skärmarna liksom gliiiider av glödlamporna.

Dagens i-landsproblem.

Bildbevis följer.

Testar att lägga in bildtext efter tips från Persilja. Får nog testa med det där kursiva varianten också.

Bildtexten blev klarblå - svårt att välja tydligast färg. Synd att man inte kan välja storlek och typsnitt på bildtexten. Hade nog kunnat bli tydligare då.

Bilden är från vår kaos-kylskåpsdörr. Texten i ramen är ett av mina levnadsmotton. Livet ska levas.

Förresten, måste bara säga att jag i min upprymdhet över att ha blivit med blogg igår natt innan jag somnade kom på mig själv med att ligga och fnissa i mörkret. Tänkte sådär som man brukar göra innan man somnar; summerar dagen som varit, planer för morgondagen m m...

Kom nämligen på en klyschig rubrik till ett inlägg: "Just nu på mitt nattduksbord". Tände då lampan och tittade på mitt eget.

Mitt svar hade blivit: DAMM! Är man dålig på att hålla efter damm, ska man inte måla sina möbler svarta. Det har jag kommit på. Helst inte nattduksbord. Efter allt viftande med täcken när man bäddar och sovande vitpälsad hund i bur bredvid, blir den svarta möbeln föga tilltalande.

Tog en bild, vet inte om dammet och ringarna efter handkrämstuben framgår. Två batteridrivna väckarklockor (ofta strömavbrott - evigt stormande ute!!), eftersom mannen i mitt liv går upp tidigast och jag måste väcka honom handgripligen för att han inte HÖR väckarklockesignalen. Sedan är jag för trött för att ställa om väckarklockan till min och barnens tid - alltså har jag laddat med väckarklocka nr 2 som sköter nästa väckning.

Boken av Bodil Malmsten har jag lånat på bibblan. Var lite nyfiken på henne. Tycker om hennes inställning till sig själv och livet. Låter livet styra och bryr sig inte så mycket om vad andra säger och tycker. Annars brukar jag lösa korsord tills jag stupar. Drabbas ofta av tvångstankar om att jag måste ha löst HELA krysset innan jag får släcka lampan. Ibland kan det bli riktiga maratonlopp med efterföljande megamorgontrötthet. Pappskalle.

Jaha, nu är det jag och hunden kvar i huset. Resten av familjen har lämnat för jobb och skola. Snart 15-årige sonen praoar hos sin pappa. Det blir rätt långa dagar och lite tidigare mornar (el skriver man morgnar??) för sonen jämfört med skoldagarna i vanliga fall. Han är trött när han kommer hem.

När han väl kommer hem spenderar han mycket tid framför datorn. Spelar World Of Warcraft med killar och tjejer från hela världen. Rätt häftigt, egentligen - allt från norrländska tjejer till 30-åriga snubbar från Pakistan! Jag brukar sitta bredvid och lyssna på konversationerna. Sonen har blivit jättebra på engelska i både skrift och tal på kuppen.

Lillasyster som blir tretton i höst (har känts som en tonåring sen hon fyllde elva...) fotograferar en hel del. Sitter ofta framför sin dator och redigerar bilder i Photoshop (önskar jag kunde...) och lyssnar på musik. Inne på MSN och Bilddagboken. Bra sätt att hålla kontakt med kompisar efter skolan när man bor ute på landet!

Oj, nu stämmer plötsligt rubriken till inlägget inte riktigt in längre - jag hade ju tänkt visa min verklighet här hemma när jag blivit ensam kvar...

Ursäkta en del suddiga bilder. Jobbar som sagt på det.

Nej, nu ska jag plocka undan, puffa kuddar och bädda.(Vad duktig och präktig man kan låta!) Återkommer under dagen.